Det var med en liten klump i halsen jag lämnade restaurangen i fredags,veta att jag inte kommer jobba där mer,träffa stamkunderna varje dag som alltid kom in och var glada och gav en ytterligare lite energi att fortsätta jobba mitt i all stress som var ibland. Veta att jag aldrig mer kommer behöva säga "det är inte ditt kort det är fel på,det är kortläsaren som inte kopplar upp som den ska" minst 20 gånger om dagen fick jag stå där och le, och säga detta,samtidigt som det koka inom mig för jag hade lust att slå sönder kortläsaren,vi var inte vänner!
Kan inte rå för att tänka hur dom som ska jobba där nu ska veta allt jag vet,som tex att man måste låta salladskylen stå och gå en stund och sen slå av den ett tag för att sedan slå på den ytterligare en gång för att bli av med det irriterande ljudet som låter krig!
Att kaffemaskinen lever sitt egna lilla liv så man måste ha koll på den,att dom fläckiga glasen som är ny diskade kan man inte diska i diskmaskinen en gång,man måste diska dom förhand för att dom ska gå bort,att det behövs minst 14 tomater och en hel påse morötter för att det ska räcka hela dagen.
Haha Ja,listan är lång! Men det är klart,dom kommer såklart lära sig,precis som jag gjorde.